Jag läste om förkortade elektroder eftersom hennes bas var intakt. Det verkade ju vara samma hörselåkomma som min – skidbackeaudiogram med djupt dippande diskant. Jag lyssnade på henne i ABF huset i Stockholm och blev ännu mer övertygad. Mer än tio år hade nu gått sedan min hörselnedsättning var ett faktum. Skillnaden var att Lena haft problemen sedan barnsben, jag hade fått det som vuxen, i mitten av de fyrtio. Det var helt obegripligt att jag hörde dåligt, då, när omgivningen började beklaga sig. Omöjligt att ta in – mitt i livet, mitt i karriären. Jag la hela min själ på mitt arbete som konsult och utbildare - stod huvudsakligen framför grupper, ledde grupparbeten, gick själv på utbildningar, träffade uppdragsgivare och kollegor på konferenser, minglade och dessutom var telefonkontakter en nödvändighet. Ämnet var personlig utveckling.
Nu var det dags att personutveckla mig själv.
Det tog tid, men jag sökte upp en audionom. Sen började en period med försök att anpassa sig till hörapparater. När jag äntligen accepterade att stoppa in dessa obekväma, förskräckliga tingestar i öronen och kände mig som nästan hundra, kunde jag bara konstatera att de knappt hjälpte. Men jag var lydig, gjorde som audionomen sa och lyssnade till att ju mer du använder dem desto större nytta gör de. Jag led i det tysta och tyckte inte längre jobbet var lika lustfyllt.
Efter att ha läst och lyssnat till Lena AL tog jag själv så småningom kontakt med CI enheten på Huddinge sjukhus, kom in på utredning och i januari 2013 var det dags för operation.
En dröm blev sann
Jag har alltid sett mig som en skrivande människa. Brev, sagor, historier, uppsatser, dikter, novellförsök. Fick en gång en dikt publicerad, senare en artikel. En vän och kollega knuffade in mig på en skrivarkurs, vilket ledde till att jag debuterade med en relationsroman 2015 och en dröm sedan studenttiden blev sann. En icke hörkrävande sysselsättning i själva processen men desto mer vid bokmässor och annat. Och väldigt krävande vad gäller talang, idoghet och långsiktighet för att kunna leva på. Med tiden riktade jag yrkesmässigt in mig mer på coachande uppdrag, dvs att träffa en person i taget i stället för grupper. Visst var jag tacksam över mitt CI och det nya hörandet som jag upplevde som betydligt bättre, dock inte direkt. Men det som Lena AL sa, och många med henne, förstod jag tydligt efter operationen – ha inte för stora förväntningar. Visst, man blir aldrig normalhörande, men nu tycker jag att jag kommit långt i mitt accepterande över vad – och när – jag hör bra och mindre bra. Och jag berättar om det när det behövs.
Skrivandet har blivit en kreativ, nödvändig, och rofylld aktivitet. Jag har skrivarvänner som jag nu i dessa pandemitider talar med i telefon (som nu med CI går fantastiskt bra med hörlurar) eller ibland har digitala möten med. Lättare än fysiska då kraven är högre på att en talar åt gången. Har just fått positiva omdömen från en lektör på min andra roman. Efter ännu några redigeringar är den sen klar att sändas till förlag.
Innan min CI operation tog jag kontakt med Lena AL via mail och undrade om hon ville svara på mina frågor. Det ville hon. Som tack sände jag henne min första bok. Hon svarade med några vänliga rader på ett vykort.
Kanske kan jag sända även nummer två. Om den nu kommer ut. Hoppas.
