De flesta av oss tar hörsel med båda öronen för givet. Det är därför många människor inte känner till de utmaningar som uppstår i vardagen om man bara hör med ett öra. Innan vi fick veta om Valentins ensidiga dövhet var detta fallet för mig också. Min sons historia har gett mig – och vår omgivning – en bättre förståelse.
En barndom med hinder
Kort efter att Valentin föddes utfördes en rutinmässig hörselundersökning på honom, och resultaten var oansenliga. Med tiden blev min son ett väldigt högljutt barn och han uttal var sluddriga. Vi sökte hjälp hos en logoped, men tyvärr förbättrades inte situationen så mycket som vi hade hoppats. Valentins talterapeut misstänkte orsaken till att han sluddrade på sina uttal kunde vara ett hörselproblem – en misstanke som jag själv också hade haft under en tid.
Jag besökte fyra olika ÖHN-läkare för att göra hörseltester. Varje gång fick min son bra resultat, men hans uttal förbättrades inte. När Valentin började grundskolan fick han stöd från en specialpedagog. Trots de fick han inte studera tillsammans med sina klasskamrater, han blev lite utanför och kunde inte läsa och skriva när han gick i andra klass. Jag visste inte vad jag skulle göra för att hjälpa min son.
Diagnos: Ensidig dövhet
När Valentin var sju upptäckte vi av en slump orsaken till hans svårigheter: Jag hade precis köpt nya hörlurar och ville prova dem tillsammans med Valentin, jag satte den högra hörluren i mitt öra och den vänstra i Valentins. Han började omedelbart att klaga och sa “mamma, jag kan inte höra någonting”. Jag testade båda hörlurarna själv och upptäckte att de fungerade perfekt.
Dagen därpå tog jag med Valentin till det närmaste sjukhuset och insisterade på att de skulle göra en undersökning på hans vänstra öra. Snart stod det klart att Valentins logoped hade haft rätt: han fick diagnosen grav hörselnedsättning i vänster öra. Valentin hade aldrig hört någonting i det örat. Eftersom ÖHN-läkarna alltid hade använt högtalare under hörseltesterna upptäckte dem inte att Valentin var döv i det ena örat. Trots denna diagnos blev jag väldigt lättad: vi fick äntligen en förklaring till hans sluddriga uttal och att han pratade så högt.
Nästa steg: Cochleaimplantat
Efter diagnosen var fastställd tog ÖHN-teamet på sjukhuset hand om vår familj och vi var i goda händer redan från start. Bara ett år tidigare hade cochleaimplantat (CI) blivit godkänt för personer med ensidig dövhet i Österrike och en kort tid efter diagnosen blev Valentin en av de första att få ett CI.
Det var såklart inte ett enkelt beslut för vår familj, men de var viktigt för oss att vara optimistiska:
Vi tänkte inte på vad som skulle kunna gå fel utan var fulla av både förtroende och förväntan på vad Valentin skulle kunna vinna på att få ett implantat.
Tyvärr var hans skola inte lika optimistiska, hans lärare var inte alls entusiastisk över hans nya högteknologiska hörselhjälpmedel. Hon såg bara extra arbete för henne själv. Jag vidtog lämpliga åtgärder och började leta efter en ny skola som var villig att möta Valentins behov. Nu när jag ser tillbaka på de vet jag att jag fattade rätt beslut!
Livet med stereohörsel
Valentin hade alltid varit en blyg pojke men när han fick sitt CI och började en ny skola förändrades det! Han lärde sig att läsa, skriva och räkna matematik på kort tid, han hittade nya vänner och fick ett bättre självförtroende.
Hans klasskamrater var såklart väldigt nyfikna och ville veta hur hans ”elektriska öra” fungerade. Så snart dom fått det förklarat för sig la sig nyfikenheten och cochleaimplantatet blev en del av vardagen – precis som andra barns glasögon eller tandställning.
Efter mer än fem år av stereohörsel har Valentin förvandlats till en tonåring med bra självförtroende. Som mamma är det fantastiskt att se att han har mer förtroende i sig själv än vad vi som föräldrar ens hade kunnat föreställa oss. Han är en entusiastisk fotbollsspelare, han testar nya sporter, har fått nya vänner och är en del av volontärgruppen med ungdomar vid den lokala brandkåren. Jag kunde inte vara lyckligare över vår sons utveckling!
